Segelsällskapet
På initiativ av konstnären Sture Lundgren bildades segelsällskapet den 16 september 1967 vid ett möte i hans kombinerade ateljé och sjöbod. Sällskapets förste ordförande blev skepparen Folke Salqvist från Högby. I den första styrelsen ingick Sture Lundgren, Uno Nilsson, Sten Eriksson, Bo Lindell, Lennart Martisson, Jan Johansson, Gustav Ekholm, Nils Pettersson och John Englund.
Vid det första sammanträdet diskuterades livligt namnet på den föreningen man var samlad för att bilda. Ordet snipa har ju aldrig använts som namn för någon båt, på Öland. De båtar, som var spetsiga i både för och akter har helt enkelt kallats båtar. Då betäckningen båt är så allmän, att den i svenskt språkbruk omfattar nästan alla farkoster enades man om att kalla ”båten” ölandssnipan och föreningen kunde så förledes döpas till segelsällskapet ölandssnipan.
Den båt man i första han tänker på när man nämner ordet ölandssnipa är den vanligaste och minsta som vi också kan kalla sjuttonfotsbåten. I regel har dessa båtar ett sprisegel och en fock, men de kan också ha två sprisegel. I själva verket fanns det tre storlekar, utom sjuttonfotsbåten, ”Grunnbåten” och ”Färdesbåten”. Grunnbåten användes för lite längre fiskefärder. På nordligaste Öland till ”Grunnet” d.v.s. Ölands norra grund. Färdesbåten kunde man göra långa resor med till Oskarshamn, Västervik, Mönsterås, Kalmar eller t.o.m. till Stockholm och Roslagen. Man gjorde helt enkelt affärsresor, sålde potatis och andra lantbruksprodukter. Tallrep från Böda var också en handelsvara. Givetvis hade man förnödenheter med sig hem. Det förekom att man handlade med slipstenar, som hade köpts på Gotland och hämtats i en snipa. Det är också möjligt, att man ibland använde dessa båtar för postgången till Gotland.
Om nu denna gamla och ovanligt vackra ”båten” kommer igen så kan man väl tycka att Öland har fått en turistattraktion fullt i klass med väderkvarnarna. Men det viktigaste är att ”båten” som är en del av landskapets uråldriga kultur fortfarande lever och av allt att döma tänker fortsätta med det.
Texten till dessa rader är hämtad ur Öländsbyggd 1971 och 1992 författare: Bo Lindell och Carl Tyden.
Spökbåten
Det fanns en del av de gamla båtarna som hade sin egen lilla historia, som kunde beröra någon händelse i ägarens liv eller dylikt.
I den legendariska spökgården på Torp 9 fanns det en båt som fick vara med om ett par händelser, om vilka de gamla ännu kan berätta.
Någon gång i mitten av 1800- talet lät Nils Petter Pettersson (f.1821) bygga en båt åt sig. ”Sme- Jon”, en skicklig båtbyggare här i Byxelkrok – hans son och sonsonen blev också båtbyggare- byggde den. Då båten var färdig så fick den sin plats vid ”Lunnbor” – det gamla fiskelägret som låg nedanför gården, och som finns kvar än i dag – och där var den i bruk några år.
Så en dag fick Nils- Petter till sin förtrytelse se att båten var sönderslagen. En av grannarna som blev skylld för skadegörelsen, men som var oskyldig till den, vände sig till länsman för att få upprättelse. Följden blev att Nils-Petter, för att undgå att bli instämd till tinget, gick med på förlikning med grannen. För att få pengar till den summa som den beskyllde fordrade, så fick gårdens enda dragare, ett par oxar, säljas. Den sönderslagna båten låg sedan oanvändbar i flera år, innan Fredrik, sonen i gården, lät reparera den. Sedan Fredrik fått båten i sjövärdigt skick igen, så satte han en dag segel och gav sig ut på en resa till socknarna längre ner på ön, för att där finna en flicka som var villig att dela ljuvt och lett. Under resan gjorde han strandhugg på flera håll; han behövde inte göra sig någon brådska, ty han hade gott om proviant i båten, nerstuvat i ett stort skrin av läder, som hans far haft med från Småland, då han flyttade hit – skrinet finns ännu i behåll hos gårdens nuvarande ägare. I Källa fann Fredrik den flicka han sökte, Emma var hennes namn. Med Emma ombord kunde han nu åter sätta kursen mot hemmet; och säkert var det en stolt friare, som med sin båt och sin flicka snart landade vid ”Lunnbor”. Den båt vars öden vi nu något berört, finns ännu – mer än hundra år efter sin tillblivelse – kvar, och den kommer säkert att för framtiden bli väl omhändertagen av sin nya ägare, ölandssnipornas vän och beskyddare, konstnären Sture Lundgren.
- Berättelsen om spökbåten är hämtad ur Åkerbo hembygdsförenings årsskrift, årgång 1967.Författare Uno Nilsson.
Lunnbor, strax norr om Byxelkroks hamn
